|
Jag har en speciell upplevelse att dela med mig av. Min lördagkväll i Stockholm som inte gick riktigt som planerat. Det är med extremt blandade känslor jag skriver detta. Jag har skrattat och gråtit om vart annat hela dagen. För att verkligen få med hela historien kommer jag att skriva utförligt och mer detaljerat än jag annars skriver i bloggen. För detta är helt un-fucking-believable och måste berättas i sin helhet.
Efter att ha förfestat i Södertälje och Tumba åkte jag ensam in till stan för att catcha up med Anton och några andra killkompisar som jag visste att var vid Göta Källare. När jag kom in dit kunde jag dessvärre inte hitta dem nånstans. Ganska snabbt kom en kille och frågade varför jag var ensam, och sa att jag skulle haka på honom istället. "Jag ska presentera dig för en hjälte. En riktig hero alltså." Vi gick fram till hans kompisar, som visade sig vara ett gäng danska och svenska soldater. Jag var nära att tuppa av när jag presenterades för den tidigare nämnda hjälten (en lång, mörkhårig soldat med ljusgröna ögon, need I say more?) Vi tog några öl tillsammans, dansade runt och hade det trevligt. Fick snart syn på Anton också som bjöd laget runt på skumpa!
När klockan närmade sig stängning bestämde vi med danskarna att åka vidare till nåt ställe som stängde fem, eftersom vi inte kände att vi var klara än. Vi hoppade i en taxi som skulle ta oss till Solidaritet där jag varit kvällen innan, men kön där var alltför lång så vi gav upp ganska snabbt. Vi bestämde oss för att börja åka hem istället - killarna till regementet de var inkvarterade vid och jag hem till Märsta. Då märkte jag att min väska var borta. Min väska med telefon, körkort, SL-kort, bankkort och massa kontanter. Jag blev helt stel och försökte tänka rationellt. Men vad gör man när man är 40 km hemifrån, mitt i natten, inte kan få kontakt med någon och inte har några pengar? Man börjar panikgråta såklart. Framför en soldat som ser ut som Josh Hartnett.
Miljoner tankar hann gå igenom mitt huvud; kan jag sova i en park utan att bli våldtagen? Kan jag pissa mitt på gatan för att få sova i fyllecell? Kan jag gå hem till Märsta? Den här killen sa genast att jag såklart skulle följa med till regementet. Det kändes ju helt sjukt - jag har ju inget där att göra! Är det ens lagligt? Men killarna insisterade och ville verkligen hjälpa mig. Jag hade ju inte störande många alternativ så jag följde med dem. Vakterna vid regementet ville se mitt id - som tur hade jag inte tappat mitt pass! - och sedan släppte de in mig.
Stället var hur stort som helst och jag kände mig lite som en inkräktare, men eftersom vakterna på utsidan tyckte att det var okej så kände jag mig lugn. Samtidigt var jag så otroligt tacksam och lättad över att få hjälp. När vi kom in fick jag låna danskens telefon för att ringa till syrran och informera om kaoset. Jag pratade också med pappa som fick mig att lugna ner mig och sa att allt kommer att bli bra.
När jag pratat klart gick jag ut till ett rum där killarna slått sig ner för att umgås en stund till innan läggdags. "Hur mår du nu tjejen? Allting ordnar sig ska du se. Vi fixar hem dig till din syrra imorgon." Jag tackade och ursäktade mig hela tiden. Jag kunde liksom inte tacka tillräckligt. Jag har aldrig varit med om sån hjälpsamhet tidigare, jag var riktigt rörd av hur snälla de var mot mig. De hade ju liksom ingen skyldighet att ta hand om mig! Och det var ju inte som att jag behövde be om något, det var mer som en självklarhet för dem att hjälpa till.
Min favoritdansk kramade mig och tröstade mig och sa att allt kommer att ordna sig, att jag var i tryggt förvar nu och att han skulle ta hand om mig. Efter 10 minuter sömn, om ens det, ringde väckarklockorna. Jag kunde inte tro att det var sant. Jag kände mig som en zombie. Killarna skulle iväg och äta frukost och sa att jag skulle komma med. Jag kan ju inte snylta både på försvarsmaktens husrum OCH mat, tänkte jag. Nåväl, jag följde med dem till matsalen och när jag kom in såg jag att stället var fullt av grönklädda män. Jag hade lite svårigheter med att smälta in. Låtsades som att det regnade och gick och satte mig ner vid danskarnas bord. Drack ett glas vatten. "Nej men det är klart att du ska käka, du kan ju inte gå hungrig!", men jag tackade artigt nej och sa att jag äter när jag kommer hem istället.
Klockan tio skulle deras buss gå från regementet för att de skulle iväg och träffa kungen. Jag sa att jag kunde gå in till city (jag skulle ju utan tvekan ha gått vilse, med mitt lokalsinne liksom...), men de sa att jag kunde komma med på deras buss och att de kör en liten omväg för min skull. En av svenskarna skötte snacket med busschaffisen "Hej! Vi har en +1 här men hon vill gärna stiga av vid T-Centralen.", som om det vore världens naturligaste grej. Så vid T-Centralen klev jag av, tackade tusen gånger igen, och gick iväg och köpte biljetter (med pengar jag fått av snyggingen...) och satt snart på tåget hem mot Märsta.
Det var inte utan orsak denne dansk blev presenterad som en hjälte, han var verkligen min hero igår och idag. Jag har aldrig varit med om så genuin omtänksamhet. Jag kanske låter fånig nu men jag kan inte riktigt beskriva hur tacksam jag är. Jag vet inte om det är skyddsänglar jag har, men jag kände mig verkligen räddad inatt. Jag har ingen aning om vad jag skulle ha gjort utan dehär soldaterna.
I skrivande stund sms:ar jag med 'en dansk soldat'. Han presenterade sig så för syrran på telefon - jag dör vad gulligt. Jag gråter och ler och skrattar åt mig själv, förbannar min slarvighet, pirrar i magen... Avslutningsvis säger jag bara tack tack tack, än en gång.
Kände mig lite träffad av denna bild jag hittade på google.
Tur att jag hade långbyxor och Converse på mig åtminstone.
|
